2005 var året då allt hände, känns det som. Ett år då jag gick igenom det värsta jag någonsin varit med om, samtidigt som början på något underbart tog fart. Den dagen är den värsta dagen i mitt liv och hade jag fått bestämma hade jag inte ens önskat min värsta fiende denna smärta. Min mormor, världens bästa, tog sina sista andetag på Helsingborgs lasarett. Hon flyttade till himlen, för alltid. Jävla cancer. Så rutten! Så fel. Den borde inte finnas. Varför lixom?! Fan.

Sedan den dagen har inget kalas, ingen julafton, inga släktmiddagar och inte heller påsken varit sig lik. Det fattades lixom någon. En varm, underbar, älskad person. En mamma, en mormor, en farmor, en svärmor och en stor förebild för alla hennes barn och barnbarn. Man förstår inte. Och man lär sig aldrig förstå. Saknaden tar aldrig slut. Hon har ju alltid funnits här med oss, förutom de senaste fyra åren. Fyra år av saknad och längtan. Fyra år av någon slags ovisshet av vad som igentligen händer när någon försvinner ovan molnen. Man förstår aldrig. Man vill inte förstå. Jag vill inte förstå. Jag vill bara träffa min mormor igen, jag vill att hon ska vara här och dela allt med sin familj och sina vänner. Få se sin dotter vara lycklig, få se sina barnbarn växa och bli vuxna människor.

Men vi har minnen kvar och min mammas mamma, min och min systers mormor, min kusins farmor och allas vår förebild dör aldrig. Hon bara lämnar oss för en stund. Tills vi ses igen, ovan molnen, där himlen alltid är blå. 

I samma veva detta år, fick jag äran att träffa en annan underbar person som kom att betyda så otroligt mycket för mig. Från första gången jag såg denna fina varelse så visste jag att jag inte tänkte ge mig från det att han var min. Och det gjorde jag aldrig heller.. Det gick två år utav "skit i honom" tjat från alla, utom min mamma. Det enda hon sa var "Ni kommer gifta er en vacker dag, det syns ju långa vägar!". Och någonstans kände jag nog ungefär samma sak. Jag gav mig ju aldrig, det var ju inte hopplöst. För jag lyckades! Den 15 Februari 2008 fick jag ett sms där det stod "Får jag chansen på dig? Kryssa i JA, NEJ, eller KANSKE!". Det fanns ingen tvekan, och sedan den dagen har jag svävat på moln. Han är den jag tänker spendera resten av mitt liv med. Han har fått mig att inse vad som betyder något i livet. Han har gjort mig till en positiv och glad människa. Han är ett underverk. För mig.

För mig är detta året otroligt minnesvärt. Väldigt negativt, men också väldigt positivt. Jag utvecklades som person och lärde mig uppskatta det jag har. Att aldrig ta någon eller något för givet. Att behandla människor jag älskar med respekt och kärlek. Att sträva efter att bli en så bra person som möjligt, att bli en stark, omtänksam, envis, glad kvinna med pondus. Och här är jag idag. Jag har ett underbar liv tillsammans med en person jag älskar. Jag har många vänner som finns för mig precis som jag finns för dom. Jag är stolt över mig själv. För jag vet att en av mormors allra sista önskningar va att se sin familj lycklig.

Jag minns mormor. Varje dag! Och oftast ler jag.
Och det är så det ska vara!
För jag vet att hon fortfarande finns här för mig och det kommer hon att göra i resten av mitt och min familjs liv.



Det kommer inte alltid att kännas som en kniv i hjärtat.
Det kommer alltid att finnas saknad och längtan, men inte på ett smärtsamt sätt. För man ses igen! En vacker dag.